Där Det Känns Allra Mest

Efter regn kommer solsken, eller hur?

Efter de tunga molnens regim spricker täcket upp

och visar en himmel, inte blå men vit

I samma ögonblick som jag stänger ögonen för att insupa känslan

Dras mörkret samman igen till en prick, liten som en nålspets

Den siktar på hjärtat och attackerar snabbt och med skrämmande målmedvetenhet

Den genomborrar där det känns allra mest

Den genomborrar och eliminerar minnet av en tillvaro

En flickas smärtsamma trygghet

Men ge mig då solsken!

Låt mig få vandra i livet som begränsad och lätt!

Låt mig få njuta fullt ut utan sorg och utan smärta.

Vad är då det liv som aldrig riktigt levs?

Jag frågar mig själv om det är en fullkomlighet ur snäv synvinkel jag söker.

Nej. Det måste uppenbarligen regna lite till.

Jag Begraver En Gud

Jag begraver en gud, vrider på huvudet och där

strålar leendet så vackert och oemotståndligt!

Bara några steg bort har det alltid funnits

Några andetag bort har de outtalade orden vilat

i väntan på att få yttras med all världens löften bakom sig

Ur “Ett drömspel” av August Strindberg

“Allt kan ske

Allt är möjligt och sannorlikt

Tid och rum existerar icke

På en obetydlig verklighetsgrund

spinner inbillningen ut och väver nya mönster”

Om De Gav Mig En Diagnos

Stämningen blev tryckt då herrskap och gäster hade lämnat rummet. Lufttätheten mellan de båda som fortfarande satt kvar bildade nära nog vattendroppar på blomvasen av glas på bordet. Fru Gräddelin till  Rosenqvist i den nästintill utnötta fåtöljen på andra sidan salongen; “Jag kan inte osjälviskt dela med mig utan att få något tillbaka. Hur mycket jag än behöver dig så är det i längden omöjligt. Hellre väljer jag ensamhet än lögnen du serverar mig.” I ett andetag hade hon delgett sina tankar. Igen för kanske sista gången. Rosenqvist tittar sorgmodigt tillbaka på fru Gräddelin och svarar; “Jag önskar de gav mig en diagnos som kunde förklara varför mitt hjärta inte räcker till för två världar.”

Ditåt Ska Jag

Inte riktigt redo, inte riktigt än. 

Fundamentet sattes för länge sedan i rullning,

men tiden ajournerar allt det tilltänkta.

Två fötter stadigt på jorden. Ditåt ska jag. Ditåt.

Vidare Från Noll

Jag laddar upp inför nästa fas. Kommer det fortfarande kännas tungt eller har senaste veckans distraktioner fått någonting att hända? Jag försöker att inte tänka. Måste svälja stoltheten och sysselsätta mig, måste glömma allt som saknas, måste vidare från noll. Världen omkring mig har vissnat men jag får inte följa den dit. Jag är fortfarande vid liv och hoppas att jag snart, mycket snart får inspiration till att skriva gladare texter :/

Ryggsäcken

Packa mycket eller lite?

Hur tung hinner den bli innan musklerna blir starkare?

Som Hade Jag En Årstid

Idag sov jag alldeles för länge, igår likaså. Men utanför min drömsömn råder kaos. Höstvädret reflekterar min sinnesstämning som hade jag en årstid som tvillingsjäl. De mörka molnen är regntunga, och tillsammans med regnet gråter jag, med vinden stormar jag, i kylan stänger jag om min varelse. Sömnen är alltför välkommen.

Men här och var glimtar solen till. Den lyser in genom mitt stora fönster och värmer mina nakna hörn. Känslan är överväldigande, även om den inte når riktigt ända in.. Men väder förändras. Små glimtar blir till en helhet där hörnen inte är nakna, de är fyllda med lust och kreativitet.

•Tips!•

Jag börjar inse hur otrolig Imogen Heap är. Får ni tillfälle så lyssna på henne.

Låten “Wait It Out” är ett hett tips från mig..

Förresten är hela albumet “Ellipse” värt att lyssna på!

Höstdag

Höstdag, mitt hjärta.

Visste du varför jag inte kom ut?

Var det så svårt att tänka sig?

Du blåser igenom min stickade rustning.